Tiden går så långsamt. Tick Tack...

 

 

Jag har jobbat undan allt på jobbet just nu och sitter mest och väntar tills jag får gå hem. Tankar dyker upp, försvinner in i ett virrvarr av andra tankar och kommer ut som ett trassligt nystan.

 

Sitter just nu och tänker på tjocka gamla gubbar. Som jag tycker så synd om. Egentligen är ju det ganska respektlöst, de kanske inte alls tycker att jag ska tycka synd om dem. Men jag hatar det där, när jag ser en ensam liten gubbe sitta på ett café, en parkbänk eller som strosar runt i affärerna. Speciellt tjocka gubbar med skägg. De ser så ensamma ut. Ensammast i världen.

 

 

Jag försöker föreställa mig hur de kommer hem, till ett fint hus, en gullig fru som bakar bullar, hur barnen och barnbarnen kommer på besök. Att de är älskade av någon, även fast de sitter där ensamma. Det känns så hemskt, att en del människor lever ensamma, utan någon alls som bryr sig om dem. Julen som firas ensam. Födelsedagar utan tårta att dela med någon. En cigarett på en tom balkong. Dammiga hyllor utan familjeporträtt. Hur får man då tiden att gå? När ingen finns där att dela timmarna med?