Mitt första kliv. Mitt första andetag. Det är så det känns.

 Efter 11 år av självmisshandel, lögner och depressioner ska jag nu försöka bli frisk. Frisk? Vad är det egentligen? Ja… i mitt fall betyder det att kunna se mig i spegeln utan att djävlarna i huvudet skriker saker som "Fetto! Äckel! Missfoster! Ät inte ditt fettberg! Eller förresten, vräk i dig allt du ser tills du nästan spricker och spy sen upp allt igen, för det är det enda du duger till, ditt äckel!". Att kunna sitta ner med min stora familj vid jul, midsommar, födelsedagsfester, middagar på restaurang, och fikapauserna i solskenet utan att vara helt fokuserad på maten, bullarna, den sockriga saften och var närmsta toalett ligger. Att slippa sitta som zombie och ha ångest och panik över att stoppa in mat i munnen, att kunna vara närvarande, delta i samtalen, kunna skratta fastän magen är full av pasta, grillat kött eller tårta. Att slippa stå böjd över toaletten och ha öronen på spänn för att höra om någon närmar sig. Att slippa lögnerna, undanflykterna och smygandet.

Är detta möjligt? Det känns inte så. Så många år av självförakt. Vem är jag utan min ätstörning? Vad kommer att finnas kvar om den försvinner? Jag är så rädd. Bulimin har varit min värsta fiende, och min bästa vän, som hjälpt mig genom svårigheter, som hjälpt mig att hålla fokus på vikt och svält istället för det jobbiga, tränga bort det som jag inte orkar tänka på. Är jag redo för att ta farväl?

 Jag har nyligen börjat gå till en ätstörningsklinik, på inrådan av min terapeut. Jag fick förtur pga att min äs är så allvarlig att min hälsa står på spel. Jag har inte kommit långt ännu, det är så mycket jobb kvar. Men jag är skyldig mig själv och min familj att fixa det här.

 Det känns lite läskigt att börja skriva om det här, tänk om någon hittar den här bloggen och tänker: "men det är ju hon! jag vet vem det här är!" isf: Välkommen till min värld, välkommen till en sjuk, sjuk värld.