Helgen har varit underlig. Mycket upp och ned. Både trevlig och otrevlig. Midsommarafton blev okej, drack inte så mycket, åt inte alltför mycket (kräktes dock med vilje efter grillningen på kvällen). 

 

Något känns inte helt...rätt..

Det är som att jag sitter inne i huvudet på mig själv och tittar på när någon annan styr min kropp. Eller snarare som att ingen styr alls. Att jag är helt utan kapten som kan styra upp saker och ting. En konstig känsla har rotat sig i kroppen, något som alltid har funnits där men som kommit och gått. Nu finns den där konstant, känslan av att jag inte borde vara här. Jag borde inte finnas till. Jag hör inte hemma här. Jag är nåt bottenskrap från skålarna där människorna blandas till, mixas ihop i en röra som blir till en personlighet. Jag består av de där små kletiga klumparna som skrapats ihop från de andra skålarna. 

 

I lördags stack jag hemifrån. Efter ett tjafs med M så fick jag alla de där känslorna om att jag inte borde finnas till, att det vore bättre att befria mina närmsta från mer lidande. Jag sa inget till M, bara tog bilnycklarna och stack. Körde till en stad, vände och körde till nästa. Åkte ut i skogen, följde grus och skogsvägar tills de tog slut många mil in i nattmörkret. M ringde vid halv ett-tiden och undrade vad jag höll på med och när jag skulle komma hem. Ångesten steg genom hela kroppen och jag fick tvinga mig själv att åka hem. 

 

Jag vet inte vad som hänt om han inte hade ringt. 

 

 

Om ca en timme ska jag på läkarsamtal på öppenpsyk. Bara en vanlig uppföljning. Jag är i valet och kvalet för om jag ska berätta om hur jag egentligen mår. Jag brukar inte göra det. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre". Om jag berättar om alla dödstankar, vad händer då? Kommer jag att hamna på psyket igen? Det skulle ironiskt nog bli min död. Jag vill aldrig tillbaka dit.