Jag förstår mig inte på speglar.

Jag har gått ner strax över 10 kilo på rätt kort tid, men jag ser ingen förändring i spegeln. Noll. Nada. Ändå säger folk runt mig att jag blivit smal. "Hur mycket har du gått ner egentligen?", "Håller du på att försvinna eller?". Jag provade mina gamla undangömda kläder häromdagen, har inte vågat prova dem på länge för att de varit för små (alldeles för små!), och de flesta var för stora. Alldeles för stora! Jag är glad för att det betyder att jag blivit mindre, men det betyder också att alla mina fina favoritklänningar nu hänger sladdrigt på mig. What a waste…

 

 

"Du är så vacker!" den kommentaren kommer från min sambo, som jag härefter tänker kalla M. Det är som en liten tagg i själen det där, när han säger att jag är vacker. Jag har pendlat rätt mycket i vikt under våra år tillsammans, tio kilo upp, tio ner, femton upp, tjugo ner. En riktigt berg-och-dalbana alltså. Men grejen är att han verkligen öser komplimanger över mig när jag gått ner i vikt. Inte för att han tycker att jag är ful när jag väger mer, men då får jag mest höra att jag är "söt". Han är en sån kille som gillar "kurviga" tjejer, inte tjocka alltså, men kurviga, med bröst och rumpa. Och rumpa har jag i överflöd, brösten är väl normalstora för min kroppstyp.

 

 

Så nu när jag gått ner i vikt (tror inte han märker själva viktnedgången faktiskt, inget han säger nåt om iaf) så går det inte en dag utan att han kramar på mig och säger hur fin och vacker jag är. Och som sagt så gör han inte det när jag är 10-15 kilo tyngre. Och vad säger det liksom? JO, att jag inte är vacker när jag är större. Och jag vill vara vacker. Det väger på nåt sätt upp mitt fula inre litegrann. Men varje gång han säger att jag är vacker så kan jag inte riktigt ta till mig det (läs: inte alls) för det bara knager i mig att jag är ful om jag inte blir smalare. För jag är inte smal, på riktigt alltså.

 

 

Hade en diskussion om detta härom kvällen med M, vi låg i sängen och han sa att jag är så smal, inte så att han menade det på något dåligt sätt, utan mer som ett konstaterande. Jag sa iaf till honom att mitt BMI säger annorlunda. Men han tyckte att det inte kan stämma, för jag ser mycket mindre ut och måste ha mer muskelmassa än fett. Det vore ju trevligt om det var så. Men det är faktiskt inte så.

 

Har en rolig grej som inträffade för nån dag sen angående det! Jag stod och pratade med min bror och jag hade ett relativt tight linne på mig, och han frågade; "Har du börjat träna igen eller?" jag svarade att nja, lite grann bara, och han sa "ja jag ser att du har ju fått magrutor". Jag fick faktiskt lov att skratta och drog upp linnet och visade honom att mina "magrutor" faktiskt råkar vara ett par fettansamlingar som ser ut som två magrutor! HAHAHAHA! Jag kan inte annat än att skratta åt eländet! :D

 

 

Men jag tränar inte så mycket, är inne i en svacka just nu för jag har sån brist på energi så jag orkar inte. Vilket är synd eftersom jag har turen att ha ett privat gym, alltså inte ett sånt där multigym man kan köpa på tv-shop, utan ett riktigt, med löpband, crosstrainer, viktstänger, hantlar, kryssdrag och yadayada. Vi skulle ha kunna köpt ett litet sommarställe för samma pengar så jag tycker jag borde utnyttja det bättre. Så jag har ju lite dåligt samvete över att jag inte använder det så ofta som jag borde. Missförstå mig inte nu, jag har absolut inte pengar i överflöd! Tvärtom så hinner mina räkningar ofta gå till inkasso innan jag kan betala dem. Det är M som står för fiolerna i detta förhållande (vi har delad ekonomi vad gäller räkningar och sånt).

 

 

Så hur vet man egentligen hur man ser ut? Hur ska man kunna se på sig själv genom någon annans ögon?